Igår kväll innan vi skulle sova låg vi o pratade. Ämnet halkade in på min mamma och hur allt gick till den där hemska hösten 1996.
Jag pratar inte så mycket om det, inte för att jag inte vill, utan för att det bara blir så. Jag tar nästan aldrig upp ämnet själv o jag berättar inget om ingen frågar.
Trots detta vill jag prata om det, jag har absolut inget emot det. Kanske gråter jag lite, ser lite ledsen ut, men det behövs nog ibland, men jag tycker om att prata om min mamma, hon blir liksom mer levande då.
Jag är säker på att vi kommer att ses igen!
Den 24 september 1996, jag var åtta år gammal, fick min mamma en hjärnblödning och lämnade mig... Med tiden har jag ju lärt mig att leva med det, jag är liksom van (om man kan och får säga så). Men det går inte en dag utan att jag tänker på henne o saknar henne!
Skriver detta inlägg mest för att skriva av mig, att min mamma inte finns är ingen hemlighet, så varför inte berätta?!
Jag vill prata öppet om det, jag mår bra av det...
Så om ni vill fråga -fråga! :)